Krikon
Plommonets tåliga, buskiga kusin som växte i varje gammal svensk trädgård innan de ädla sorterna tog över. Små, blå, syrliga frukter i september som blir den bästa sylt och saft du kan koka. Krikon växer ofta på egen rot, sprider sig med rotskott och kallades fattigmansplommon för att man kunde gräva upp ett skott och ge grannen. Självfertil, härdig och nästan omöjlig att ta död på.
Saker som erfarna odlare vet - och nybörjare ofta får lära sig på egen hand.
Krikon behöver knappt byggas upp. Låt trädet växa som en stor buske eller ett lågt träd med flera stammar, det är så det växer naturligt. Vill du ha en tydlig stam, välj 3-4 huvudgrenar och ta bort resten under första JAS-perioden.
Blomsterlandets råd i sin helhet: beskär endast skadade grenar och grenar som växer inåt i kronan, i JAS efter skörd. Mer behöver inte sägas.
Visar hur krikonens behov av kväve, fosfor och kalium förändras genom säsongen.
Mullrik, näringsrik och väldränerad jord, som för plommon. Krikon är mindre kräsen än plommon och växer på de flesta trädgårdsjordar som inte är vattensjuka.
Krikon är självfertil och dessutom en god pollinerare för andra sorter, enligt både Blomsterlandet och Wexthuset. Ett ensamt träd ger full skörd. Mirabellsorter beskrivs i SLU:s litteratur som delvis självfertila och vinner på sällskap.
Krikon etablerar sig som plommon men är mer förlåtande. Råden här är hämtade från plommonodlingen, ingen svensk källa beskriver etablering för krikon specifikt.
Krikon mognar i september-oktober, senare än de flesta plommon, och sitter kvar länge på trädet. Frukten är liten, oval och blådaggig, fast i köttet och syrlig även när den är mogen. Mirabell mognar något tidigare och är söt nog att äta direkt.