Stenfrukter
Plommon, krikon, körsbärsplommon, persika, sötkörsbär och surkörsbär är alla syskon i släktet Prunus, och alla har en hård sten i mitten. De delar det som gör stenfrukter speciella att sköta: när du beskär, vilka svampar som tar sig in genom såren och vem som behöver en partner för att ge frukt. Här finns det som gäller dem alla, och det som skiljer dem åt. Odlingen berättar varje träd om på sin egen sida.
Typerna, per art
Jämför typerna
Gäller hela familjen
Stenfrukt betyder egentligen vilken frukt som helst med en sten inuti, så även oliv och mango, men den här sidan handlar om släktet Prunus i familjen rosväxter. Vårt europeiska plommon, Prunus domestica, anses ha uppstått för drygt 2000 år sedan ur körsbärsplommon (Prunus cerasifera) och slån. Krikonen är en underart till plommonet, Prunus domestica subsp. insititia i Svensk kulturväxtdatabas, och de är svåra att skilja åt, men krikonen har mindre och syrligare frukter. Mirabellens plats i släktträdet är omdiskuterad.
Körsbärsplommonet hette förr myrobalan, och det är ofta på hennes rötter som plommonträden i handeln står. Persikan, Prunus persica, är den värmekrävande i gänget. Sötkörsbär är Prunus avium, och i Svensk kulturväxtdatabas är fågelbär ett annat namn för samma art och bigarrå en undergrupp med fast fruktkött. Surkörsbär är en egen art, Prunus cerasus, och delas i amareller med klar saft och moreller med mörk. Korsar man söt och sur blir det mellankörsbär.
Aprikos, mandel, slån och hägg är också Prunus, men finns inte med här.
Stenfrukter har ett rykte om sig att bara få beskäras i juli till september, men så enkelt är det inte. Ett ungt träd byggs upp på vårvintern, gärna en månad före knoppsprickningen, när trädet vilar och risken för smitta i snitten är låg. Större snitt och äldre träd tar du helst efter skörden i juli till september, för då läker såren snabbt. Det du ska undvika är hösten och kärvintern. Föryngring är osäker, ett plommon eller körsbär kan dö av en hård beskärning. Surkörsbär som växer som buske är undantaget, där sågar du ner gamla stammar vid basen.
Det är därför beskärningen spelar roll. Silverglans är en svamp som bara kan ta sig in genom färska sår, efter beskärning, frostskador eller avbrutna grenar, och i rosväxternas fruktträd kan den döda hela trädet. Gummiflöde är inte en sjukdom i sig utan ett tecken, ofta på stam- och bladbakterios. Bakterierna är flest på hösten när löven faller och smittar genom små sår och bladärr, och grenarna ovanför dör ofta. Victoria bland plommonen och Allmän gulröd bigarrå bland körsbären är särskilt känsliga.
Här skiljer sig syskonen mest. Sötkörsbär är oftast självsterila och delas in i fjorton grupper där sorter i samma grupp inte kan pollinera varandra, så du behöver rätt partner. Stella, Lapins och Sunburst är undantagen som klarar sig själva. Surkörsbär är till största delen självfertila, men inte alla. Många plommonsorter är självfertila men ger mer med en granne, och Victoria är en utmärkt pollengivare. Persikan pollinerar sig själv, men blommar så tidigt att en mjuk pensel kan hjälpa till när bina inte är ute.
Två olika svampar som ofta blandas ihop. Blom- och grentorkan gör att blomklasarna vissnar och hänger kvar och att skotten dör, och den är vanligast på surkörsbär. Skuggmorell är känslig, medan Nordia klarar sig bättre. Fruktmöglet ger bruna rötor med gula ringar på mogen frukt och övervintrar i de skrumpna fruktmumierna. Ta bort angripna grenar en bit in i frisk ved, plocka bort sjuk frukt efterhand och låt inga mumier sitta kvar över vintern.
Pungsjukan gör plommon och krikon till tomma, uppsvällda pungar, och svampen sitter kvar i grenarna, så samma grenar får sjuka frukter år efter år. Krussjukan är persikans plåga. Plommonstekeln kan vissa år ta nästan hela plommonskörden, så skaka träden dagligen strax efter blomningen och samla upp de angripna karten. Körsbärsflugan lägger ägg i sena körsbärssorter i södra och mellersta Sverige, och ett nät före äggläggningen i juni skyddar.
De flesta stenfruktsträd i handeln är ympade, och grundstammen styr hur stort trädet blir, hur härdigt det är och när det börjar bära. Plommon står ofta på körsbärsplommon eller St. Julien, sötkörsbär nästan alltid på Colt, och persikan Riga på GF677. Surkörsbär och krikon trivs bäst på egen rot, och då blir rotskotten nya plantor av samma sort. På ett ympat träd är rotskotten däremot grundstammen, och de ska bort.
Stenfrukterna blommar tidigt, och det är blommorna som är sårbara. Persikan blommar före både äpple och plommon och körsbärsplommonet före plommon och krikon, så en frostnatt kan ta hela skörden. Svenska källor anger härdigheten som odlingszon per sort, inte per art. Surkörsbär är vid sidan av äpplet vårt härdigaste fruktslag, medan persikan bara kan rekommenderas i södra Sverige. Titta alltid på zonen för den sort du köper.