Surkörsbär
Sötkörsbärets tåliga, syrliga syster. Hon blir en buske eller ett litet träd, klarar sig långt norrut och har länge varit hemträdgårdens saftbär. Bären är för sura för de flesta att äta direkt, men koka dem till saft eller sylt så förstår du varför gamla gårdar sällan saknade ett surkörsbär.
Saker som erfarna odlare vet - och nybörjare ofta får lära sig på egen hand.
Surkörsbärs- och morellträd har inget behov av uppbyggnadsbeskärning, utöver att du kan ta bort de lägsta grenarna om du vill ha en högre krona (Svensk Trädgård). En välförgrenad buske behöver ingen etableringsbeskärning alls.
Surkörsbär får växa buskigt. Underhållet handlar om att gallra bort enstaka grenar hela vägen in vid stammen, så att nya grenar får plats (Svensk Trädgård Fakta 50). Börja efter ungefär fem år.
Döda grenar sprider blom- och grentorkans sporer. Klipp bort dem så fort du ser dem.
Ett surkörsbärsträd går sällan att föryngra med hållbart resultat. En buske går däremot bra: såga ner de gamla stammarna, så kommer nya skott från roten och stubbarna och ger skörd igen inom några år (Svensk Trädgård).
Visar hur surkörsbärens behov av kväve, fosfor och kalium förändras genom säsongen.
Hon vill ha en väldränerad jord, och handlarna beskriver surkörsbär som tacksamma i kalkrik jord. Stående vatten är sämre än torka.
De flesta surkörsbär pollinerar sig själva, men inte alla. SLU anger Ostheimer och Körösi Meggy som självsterila, och Huvimaja är bara delvis självfertil. För Skuggmorell är källorna oeniga: SLU och Blomsterlandet säger självfertil, Bauhaus och Hornbach säger nej. Vill du vara säker, plantera två sorter.
Surkörsbär trivs bäst som rotäkta buske. Ympade träd finns, men de är svåra att få långlivade, främst på grund av blom- och grentorka (Svensk Trädgård). De första åren handlar om rötter och en luftig form.
Surkörsbär mognar i juli och augusti, de flesta i augusti. Tiderna kommer från handeln och gäller södra Sverige, räkna med att det dröjer längre norrut.