Ärtor
Ärtor är ärtor, oavsett om du kallar dem spritärt, märgärt, sockerärt eller brytsockerärt. Det är en och samma växt, och skillnaden sitter i baljan, fröet och vad du gör med dem i köket. Här hittar du det som gäller alla ärtor: stöd, kvävefixering, växtföljd, de vanliga bråken och hur du sparar eget frö. Själva odlingen berättar varje typ om på sin egen sida. Bönorna hör till samma familj, ärtväxterna, men är andra arter och har egna sidor.
Sparas i Min odling i den här webbläsaren. Inget konto behövs.
Typerna, per art
Jämför typerna
Gäller hela familjen
Alla ärtor här är samma art, Pisum sativum, i familjen ärtväxter. Den familjen är enorm och rymmer också bönor, linser, vicker, klöver och lupin, men ärtan har ett eget släkte. Svensk kulturväxtdatabas skriver typerna som grupper, till exempel Sockerärt-Gruppen, Märgärt-Gruppen och Brytsockerärt-Gruppen. Det är alltså samma växt som tagit olika former, inte olika växter.
Den tydligaste skillnaden sitter i fröet. Märgärtens frön är skrynkliga, de flesta andras släta. Gregor Mendel korsade runda och skrynkliga ärtor på 1800-talet och kom på hur egenskaper ärvs. Mer än hundra år senare visade det sig vad som låg bakom: de skrynkliga ärtorna saknar ett enzym som bygger stärkelse. De lagrar mer socker och mindre stärkelse, drar åt sig mycket vatten medan de växer och skrynklar ihop sig när de torkar. Därför är märgärten så söt, och därför är skrynkliga ärtor favoriterna när de ska ätas färska eller frysta.
Baljan skiljer typerna åt lika mycket. Märgärten har en hinna inuti baljan som inte går att äta, så du spritar ärtorna ur baljan, och spritärten likaså. Sockerärtens balja äts hel och platt medan den är ung. Brytsockerärten har en tjock, knubbig balja som äts hel när ärtorna nästan hunnit fylla ut den. Sugar Snap kom 1979, men Kungsärt från Alnarp, beskriven 1927 och Sveriges första förädlade brytärt, hade redan samma runda, köttiga balja.
Flera växter heter ärt utan att vara ärtor. Sparrisärt och kikärt är släkt med ärtan men kommer från andra släkten, de hör till samma familj men inte till samma art. Och gråärten, den svenska traditionens ärt med lila blommor och marmorerade frön? Den är ingen egen art, utan en gammal sorttyp som Svensk kulturväxtdatabas oftast räknar till Foderärt-Gruppen. Några gråärter har till och med hamnat bland sockerärterna och märgärterna, för namnen i trädgården följer hur ärtan ser ut och används, inte botaniken.
Ärtor har en sjukdom som inte glömmer. Ärtrotrötans vilosporer kan ligga kvar i jorden i femton år eller mer, och Jordbruksverket råder odlare att vänta sju till åtta år mellan ärtgrödorna. I en trädgård är det en evighet, så gör det du kan: flytta ärtorna varje år och låt det gå så länge som möjligt innan de kommer tillbaka. Räkna alla baljväxter som samma gröda. Bondböna och vicker delar sjukdomarna med ärtorna, och även vanliga bönor kan drabbas av ärtrotröta. Bra före ärtorna är potatis och rotfrukter som lämnar lucker jord, och efter dem passar kål och andra kvävehungriga grödor.
Ärtans bästa trick bor i rötterna. Små knölar på rötterna är fulla av bakterier som fångar kväve ur luften åt henne, och hon betalar med socker. Därför ska du inte kvävegödsla: finns det gott om kväve i jorden tar hon det i stället, och bakterierna får mindre att göra. Ungefär tre fjärdedelar av kvävet i en ärtplanta kommer från bakterierna, resten tar hon ur jorden. Bakterierna finns normalt redan i jorden, till och med efter många år utan ärtor, så du behöver oftast inte köpa något preparat att rulla fröna i. Det som hjälper dem är pH runt sex till sex och en halv och lucker jord. Efter skörden klipper du av plantan, lämnar rötterna och hackar ner de friska växtdelarna. Det blir ingen gödselbomb, men nästa gröda märker skillnad. Och blir ärtan sjuk i rötterna slutar fixeringen helt.
Nästan alla ärtor vill upp. Bara de allra lägsta busksorterna klarar sig utan något att klättra på, och även låga sorter som Norli behöver lite stöd. Ärtorna griper tag med små klängen, så ge dem något tunt att hålla i: nät, grenigt ris, snören eller bambukäppar. Det är sorten som avgör hur högt: Half Pint blir 20 centimeter, Norli runt 60, Sugar Snap 150 till 200 och Lokförare Bergfälts jätteärt kan nå tre meter. Gör stödet lika högt som sorten blir och sätt upp det vid sådd, för det är svårt att reda ut en trasslig ärthög som lagt sig. Ett gammalt trick från Bohuslän: så bondböna bland gråärtorna så får ärtan stöd av bönans kraftigare stjälk, en böna på fem ärtor.
Ärtrotröta är ärtornas värsta sjukdom. Plantorna gulnar nerifrån, ofta runt midsommar efter en regnig försommar, och när du drar upp en planta är rötterna bruna och förstörda. Den trivs i blöt, packad jord med lågt pH, och den går inte att bota. Det som hjälper är att förebygga: lucker och väldränerad jord, kalk om pH är lågt och lång växtföljd. Gulnar plantorna i fläckar och vissnar snabbt kan det också vara vissnesjuka, som ser likadan ut och bemöts på samma sätt. Lita inte på sortvalet, för några få sorter har bara viss motståndskraft.
Ärtbladlusen är en stor ljusgrön lus som sitter i skottspetsarna och på blommorna. De första vingade lössen kommer flygande i maj eller början av juni och föder levande ungar, och angripna baljor blir missbildade med få ärtor i. Den är vanligast i södra Sverige och värst vid sen sådd och torra år, så så tidigt. I svenska försök var det bara ett år av tre som lössen blev ett problem, och naturliga fiender hjälper till.
Ärtvecklaren är en liten grå fjäril som lägger ägg på blad och unga baljor i försommaren. Larven äter sig in i baljan och lever där i tre veckor på ärtorna, oftast en larv per balja, och du ser den först när du öppnar. Den övervintrar där ärter stått året innan, så ge ärtorna en ny plats. Fjärilen flyger upp till två kilometer, så helt undan kommer du aldrig, men i svenska försök var angreppen små, upp till ungefär fem procent av baljorna.
Randig ärtvivel är en skalbagge på fyra till fem millimeter som gnager halvmånformade hack i bladkanterna, som ett kugghjul. Det ser värre ut än det är, för mindre gnag skadar inte. Det är bara groddplantor i varmt, torrt väder som kan ta riktig stryk. Skalbaggen övervintrar i vallar och flyger till ärtorna när det blir ungefär 18 grader. Det finns inget bra att sätta emot, men håll gärna avstånd till förra årets ärtbädd.
Ärtor kan få tre vita eller grå beläggningar, och de ser olika ut. Mjöldagg är ett fint, vitgrått puder på blad och baljor, kommer sent på säsongen och påverkar oftast skörden lite. Många sorter är resistenta, kolla fröpåsen. Gråmögel är askgrå och sitter helst på skadade eller försvagade delar i tät, fuktig växtlighet, ofta där vissna kronblad hänger kvar på en balja. Bladmögel visar sig som bleka fläckar med gråvitt mögelludd på bladens undersida och är vanligast i svala, fuktiga somrar.
Fåglar, särskilt duvor och svartfåglar, älskar nysådda ärtor och rycker gärna upp plantor som är grunt sådda. Små odlingar är mest utsatta, för angreppen sker under en kort period. Så därför lite djupare, och lägg gärna nät över tills plantorna kommit upp.
Ärtor är bland de enklaste att spara frö av. Blomman pollinerar sig själv, så sorterna håller sig rena även om du odlar flera sorter bredvid varandra. Korsningar händer sällan, men vill du vara säker ger du sorterna några meters avstånd. Låt baljorna sitta kvar på plantan tills de är torra och bruna, och spara bara frö från friska plantor, för ärtfläcksjukan följer med fröet. Förvara fröna torrt, mörkt och svalt. Hur länge de håller beror på sorten, så testa några frön på fuktigt papper innan du sår hela raden. Sockerärtor och brytsockerärtor äter du medan baljorna är unga, så avsätt några plantor som du bara låter mogna. Vill du ta hand om gamla svenska sorter kan Föreningen Sesam och Grönt kulturarv visa vägen.
Ärtor är gamla husvänner i Sverige. Gråärten var länge basföda tillsammans med spannmål och rovor, tills potatisen knuffade ut den. I Bohuslän torkades den på höga krakemärrar, och när skörden var inne blev det krakekalas. Gamla sorter som Norrlands express, Mors stora och Kungs bevaras i Grönt kulturarv, och många finns kvar bara för att någon aldrig slutat så sina frön. Ärtsoppan på torsdagar förklaras ofta med fastan på fredagen, men det är mer tradition än belagd historia.