Komposten

Ingen årstid ger så mycket att kompostera som hösten. Landen töms på blast, perennerna klipps ner, häcken får sitt sista klipp och löven faller i drivor. Det är också nu de gamla råden säger att komposten ska göras om. Under våren och sommaren har du lagt i lite i taget i en hög eller i första facket. När hösten kommer gräver du om och blandar allt, skriver Riksförbundet Svensk Trädgård, gärna med lite hönsgödsel, vattnar mellan varven och avslutar med ett täcke av halm eller höstlöv. Sedan får den vila över vintern.

Hösten är också tiden för den klassiska kompostlimpan, en avlång hög direkt på marken som läggs på en halvsolig plats, gärna i lä. Den ska inte vara för liten. Svensk Trädgård räknar med en meter hög och en dryg meter bred, Koloniträdgårdsförbundet med upp till en och en halv meter åt båda håll, och längden blir så lång som materialet räcker till. Börja med ett lager kvistar i botten så att luften kommer in underifrån.

I södra Sverige tar det ungefär ett år för en välskött kompost att bli färdig, enligt Koloniträdgårdsförbundet. Med färre vändningar och kallare klimat tar det längre tid. Det som läggs nu i oktober är alltså jord att använda nästa höst, eller våren därpå.

Gamla odlare säger att komposten brinner. Det är ingen eld, det är liv. När alla organismer i högen arbetar på samma gång blir det varmt, och högen isolerar sig själv så att värmen stannar kvar. Forskarna kallar värmen för mikrobernas avfall: den är vad som blir över när de äter. Inne i en kompost kan det bli över 70 grader, skriver Svensk Trädgård.

Men det finns en startgräns. Svamparna och bakterierna som sätter igång uppvärmningen behöver minst 10 till 12 grader. Därför stannar en kompost av på vintern och tar fart igen när det blir varmare, och därför väljer många en isolerad behållare för köksavfallet. Isoleringen hjälper till viss del, skriver Svensk Trädgård, men inte mot sträng kyla.

Inne i högen tar tre lag över efter varandra. Först de värmeskygga: de första dagarna äts socker, stärkelse och proteiner, och temperaturen stiger. Sedan de värmeälskande: från runt 40 grader tar värmetåliga bakterier och strålsvampar över, toppen ligger på 55 till 70 grader, och det är här halm och blast bryts ner på allvar. Vid 75 till 80 grader är högen nära att ta död på sina egna arbetare. Sist mognaden: när det lättätna är slut svalnar högen, och liv som trivs i svalare värme flyttar in igen från kanterna och gör om resten till mull. Det är nu det seglivade, som ved och halmstrån, blir jord.

Det snabbaste arbetet sker inte vid högsta värmen. Enligt en sammanställning från Sveriges lantbruksuniversitet bryts materialet ner fortast mellan 40 och 55 grader, och över 60 nästan kollapsar livet. Svensk Trädgård sätter idealet till mellan 35 och 55. En het hög är alltså inte ett mål i sig, den är ett tecken på att mycket händer.

Vad är då skillnaden mellan varm och kall kompost? Värmen kräver mycket material på en gång. En limpa som byggs på en eftermiddag av höstens blast, gräsklipp och löv kan bli het. En behållare som fylls på med en hink i taget blir sällan det, och då har du en kall kompost. Den fungerar också, den tar bara längre tid. Det den inte gör är att döda ogräsfrön. Svensk Trädgård skriver att det vanligen krävs upp mot 60 grader i några timmar för det, och att man knappast når dit utan en välfungerande, isolerad behållare.

Kompostens arbetare behöver två saker från maten: kol som energi och kväve för att växa och föröka sig. Det bruna, torra och grova är kolrikt: löv, halm, ris, flis, papper. Det gröna, blöta och färska är kväverikt: gräsklipp, blast, köksrester, hönsgödsel, nässlor. Blandningen som fungerar bäst är runt 30 delar kol per del kväve, enligt en uppsats vid Sveriges lantbruksuniversitet. Ingen hemma räknar så, men siffran förklarar vad som går fel.

För mycket kol, och komposten stannar. Det är den vanliga trädgårdskomposten: löv, kvistar och torr blast, som ligger år efter år utan att det händer något. Den behöver kväve. Hönsgödsel, färskt gräsklipp, gröna växtrester, nässelvatten eller urin ger den en skjuts, skriver Koloniträdgårdsförbundet. För mycket kväve, och komposten luktar. Köksavfall och gräsklipp i en blöt klump börjar jäsa, och kvävet stiger upp som ammoniak. Den behöver kol. I köksavfallet strör du därför något torrt varje gång, ungefär en del strö till tre delar köksavfall, skriver Svensk Trädgård: hackade löv, halm, gammal kompost, kutterspån.

Sedan fukt och luft. Arbetarna trivs bäst när högen är som en urvriden trasa, blöt men inte rinnande. För torr, och aktiviteten avstannar och myrorna flyttar in. För blöt, och luften trängs undan, de som behöver syre drunknar och de som klarar sig utan tar över, och då luktar det ruttet. Trädgårdskomposten blir oftast för torr, köksavfallet oftast för blött.

Luften kommer från strukturen och från vändningen. Grovt material som flisade kvistar håller högen luftig, och ju oftare du kastar om komposten, desto snabbare blir den klar. Men det är inget tvång. En kompost med mycket mask behöver inte röras om, maskarna sköter luftningen själva. Gräsklipp läggs i tunna lager blandat med löv och flis, skriver Svensk Trädgård. Har du mycket gör det ofta mer nytta som täckning i grönsakslandet eller kvar på gräsmattan.

Löven är höstens stora gåva, och det mesta brukar krattas ihop och köras bort. Det är synd. Löv innehåller mest kol och väldigt lite näring, men de ger jorden en fin, luftig struktur. Det gör dem till två saker: perfekt strö i komposten och, om du har tålamod, lövmull, den mörka, smuliga jorden som blir kvar när löv fått ligga ifred.

Tålamodet är det svåra. Eftersom löven nästan bara är kol tar en lövkompost två till tre år, skriver Riksförbundet Svensk Trädgård, och eklöven tar längst tid, för de innehåller garvsyra. Lägg löven i ett eget fack eller en hög, gärna i skugga, blanda gärna olika trädslag och håll högen fuktig. Vill du snabba på kan du varva med lite jord, med några spadar gödsel eller vattna med urin. Det räcker med lite: kvävet väcker arbetarna, löven står för resten.

Kör över löven med gräsklipparen först, så blir bitarna mindre och lite gräsklipp följer med. Koloniträdgårdsförbundet tipsar om att låta de finfördelade löven ligga kvar på gräsmattan eller kratta in dem under buskar och i landen, så slipper du bära dem alls. Det brittiska trädgårdssällskapet Royal Horticultural Society lägger fuktiga löv i säckar med några hål i och ställer dem bakom skjulet i upp till två år.

Det mesta som har vuxit kan komposteras. Bladlöss och larver dör utan sin värdväxt, och svampar på bladen, som mjöldagg, skorv, svartfläcksjuka och rosrost, går bra så länge de hamnar inne i högen eller täcks. Undantagen är få men viktiga, och de flesta har samma förklaring: det som sitter i rötterna och i jorden lever länge, och en hemkompost blir inte jämnt varm i hela högen.

Köksavfallet är kompostens mest näringsrika del och den som kräver mest omsorg. Mat lockar råttor, möss och kråkfåglar, och därför ska den i en sluten behållare med lock, botten och väggar, där springor och hål inte är större än fem millimeter. I en sådan går allt från köket: skal, grönsaksrester, kaffesump med filter, äggskal, bröd, fiskrens och kycklingben, skriver Svensk Trädgård. I den öppna trädgårdskomposten håller du dig till skal och grönsaksrester. Strö efter varje tömning, en del strö till tre delar köksavfall.

Svensk Trädgård tycker att 400 liter är lagom för en vanlig familj, och helst två fack: ett som fylls och ett som vilar. Efter två till fyra månader i en sluten behållare ser du inte längre vad som lades i, och då är det inte mat för råttor längre. Men färdigt är det inte förrän det mognat i minst ett halvår till.

Komposterar du matavfall måste du anmäla det till kommunen. Det står i avfallsförordningen och gäller i hela landet: den som äger fastigheten och vill kompostera livsmedels- eller köksavfall där ska anmäla det. Trädgårdsavfall behöver ingen anmälan, kompost på den egna tomten är ett av de två sätt lagen anvisar för det. Resten bestämmer kommunen, och där skiljer det sig. På en del håll anmäler du till miljöförvaltningen, på andra till renhållningsbolaget. En del kommuner kräver isolerad behållare, andra bara att den är skadedjurssäker, och en del tar ut en avgift. Flera kommuner, bland annat Malmö och Göteborg, räknar bokashi med matavfall till samma anmälan. Fråga din kommun innan du börjar.

Färdig kompost ser ut som jord, doftar mylla och har samma temperatur som luften runt omkring, skriver Svensk Trädgård. Inga skal, inga löv, bara mörk smulig jord som luktar skog efter regn. Sålla den genom ett metallnät och lägg tillbaka det grova i högen, det är startmaterial för nästa omgång.

Halvfärdig kompost har också sina användningar, men inte till sådd och plantering. Den innehåller ämnen som hindrar frön från att gro, och nedbrytningen som pågår tar syre och kväve från växternas rötter. Lägg den runt fruktträd, bärbuskar och rosor, höst eller försommar, och mylla bara ner den lätt i ytan. Mogen kompost används bäst på våren och försommaren.

Räkna inte med att komposten ska räcka till allt. Avfallet från ett genomsnittligt hushåll blir runt 25 liter kompostjord om året, enligt SÖRAB, och det räcker till fem till tio kvadratmeter land. Kompost är framför allt en jordförbättrare: den ger mull och struktur, hjälper jorden att hålla luft och vatten och för med sig liv. Hur det livet ibland håller sjukdomarna i schack kan du läsa om i Levande jord.

Och så det roligaste: odla direkt på högen. Squash och pumpor växer mycket bra på komposthögar, skriver Jordbruksverket, och Koloniträdgårdsförbundet föreslår squash, prydnadspumpa eller indiankrasse direkt på kompostlimpan. Högen som ändå ska ligga ett år blir en odlingsbädd under tiden.

Ordet kompost kom in i svenskan i början av 1800-talet. Svenska Akademiens ordbok har det första belägget från 1807, och ordet går tillbaka på latinets componere, sätta samman. Kompost betyder alltså i grunden blandning, och det är släkt med kompott. Komposthögen dyker upp först 1859.

Långt dessförinnan visste trädgårdsmästarna att gödsel och förmultnat avfall gav god jord. Daniel Müller skriver i sin handbok från 1861 att allt löv som går att få tag i bör samlas ihop och användas igen, att högarna kan läggas sex fot höga eftersom de sjunker ihop, och att de under förruttnelsen måste kastas om var fjärde vecka. Det är råd som håller än i dag.

Men den mest förfinade användningen av kompostens värme var varmbänken. På 1600-talet kallades den dyngesäng. Schering Rosenhane beskrev i sin trädgårdsbok från 1600-talets mitt hur melonerna skulle odlas: en bädd tre fot hög och bred av hästdynga nyss tagen ur stallet, tre finger tjock gammal dynga blandad med svartmull ovanpå, och sedan vänta två tre dagar tills den största hettan var förbi, vilket man kunde pröva och känna med fingret. Efter 10 till 12 dagar började dyngan kallna, och då lades ny gödsel runt om.

Det var hästgödseln som gällde. "Hästgödseln deremot är het", skriver Müller 1861 och jämför med kogödseln, som är svalare. Halmen i stallströet gör den luftig, och den har nästan precis den blandning av kol och kväve som komposten vill ha. Bänkarna lades tidigt, för meloner redan i januari, med en dryg meter gödsel under fönstren och två decimeter jord ovanpå. Ju tidigare på året, desto tjockare bädd.

Varmbänkarna försvann med hästarna. På 1920-talet skrevs det att gödseln tagit slut i takt med bilismen och att regementen lagts ner, och Stockholms största bänkgård hade flyttat till sopstationen för att värma med sopor i stället. Men i liten skala lever den kvar. Sara Bäckmo lägger varmbänk i pallkragar första veckan i februari: färsk hästgödsel blandad med halm eller löv, 10 till 15 säckar i en pallkrage, och efter några dagar kan den vara uppåt 70 grader varm. När värmen sjunker läggs jorden på. Bänken håller sig varm i sex till åtta veckor och ger skörd från mars.