Kål

Kålväxterna hör till familjen korsblommiga, och det som avgör vem som är släkt med vem är arten. Tio av typerna här är Brassica oleracea: vitkål, rödkål, savoykål, spetskål, grönkål, broccoli, vinterbroccoli, blomkål, brysselkål och kålrabbi. Fyra är Brassica rapa: majrova, pak choi, salladskål och mizuna. Kålroten står ensam som Brassica napus, en gammal spontan korsning mellan kål och rova.

Hos Brassica oleracea har människan valt ut olika delar av samma urtyp, vildkålen. Grönkål är bladen, precis som hos vildkålen. Vitkål, rödkål och spetskål är bladen som sluter sig i ett tätt huvud runt toppknoppen, och savoykål är samma sak med blåsiga blad. Brysselkål är sidoknopparna längs stammen. Kålrabbi är den uppsvällda stambasen, alltså ingen rot. Blomkål är en blomställning som aldrig fick slå ut, och broccoli är samma idé med knoppar och stjälk. Vinterbroccoli är broccolins släkting som hellre ger många tunna skott än ett stort huvud.

I Svensk kulturväxtdatabas skrivs typerna som grupper, till exempel Brassica oleracea (Alba-Gruppen) för vitkål och Brassica napus (Napobrassica-Gruppen) för kålrot. Det gör skillnad den dag du vill spara frö, för i praktiken är det bara det som är samma art som korsar sig med varandra.

Ge kålen en ny plats varje år, och låt det gå många år innan hon kommer tillbaka. Sjukdomar och skadedjur som älskar kål blir kvar i jorden efter henne. Klumprotens vilosporer kan leva i över femton år, och SLU rekommenderar minst sex år mellan kålgrödorna. Räkna in alla korsblommiga: rädisa, rättika, raps och ogräs som åkerkål och penningört bjuder samma sjukdomar på kalas. Sätt något helt annat emellan, lök, morot eller potatis, så får jorden vila från hela släkten.

Klumprotsjuka är kålodlarens mardröm. Den orsakas av en slemsvamp som lever i jorden och bara kan föröka sig i rötterna på korsblommiga växter. Plantan slokar på varma dagar fast jorden är fuktig och piggnar till på natten, och när du drar upp den sitter rötterna fulla av svullna klumpar. Det finns ingen bot. Det som hjälper är lång växtföljd, kalkning, bra dränering och rena plantor, och att du inte släpar med jord på spade och stövlar från en smittad bädd. Kalk minskar risken, men den är ingen försäkring, för sjukdomen har hittats i jord med pH över 7. Salladskål och blomkål är känsligast, vitkål tål mest. Drar du upp en sjuk planta, lägg den i soporna och inte på komposten.

Kålflugan ser ut som en liten husfluga, men det är larverna som gör skadan: de äter rötterna. Den första kullen kläcks från mitten av maj till början av juni, ofta när hundkäxen blommar, och en andra kommer sju-åtta veckor senare. I norr är det den stora kålflugan som gäller, och den kommer först vid midsommar. Nyplanterade plantor är mest utsatta de första fyra veckorna, äldre plantor växer ofta ur skadan. Värst drabbas salladskål, blomkål och mizuna, och på kålrot räcker det med lite angrepp för att kvaliteten ska bli sämre. Det som fungerar är kålnät som ligger tätt mot marken under hela tiden flugorna lägger ägg.

Tre vita fjärilar delar kärleken till kål: kålfjärilen (den stora), rovfjärilen (den lilla kålfjärilen) och rapsfjärilen, som mest håller sig till vilda korsblommiga. De övervintrar som puppor, kläcks i april och maj och flyger sedan ända till september, i två eller tre kullar. Kålfjärilen lägger sina orangegula ägg i klasar under bladen, rovfjärilen ett och ett, så den är svårare att upptäcka. Norr om Dalälven är det mest rapsfjärilen du ser. Kålmalen är något annat, en liten otydlig nattfjäril som flyger in söderifrån, oftast i maj, och som du inte kan stoppa på förhand. Larverna börjar med genomskinliga fönster i bladen och slutar med hål. Ligg före: nät över kålen redan vid utplantering, kolla efter ägg under bladen och kläm dem, och ta unga larver med Bt, ett biologiskt medel. Larver som hunnit in i huvudet kommer du inte åt.

Jordloppor är skalbaggar på två-tre millimeter som hoppar iväg när du rör bladen. De vaknar när det blir över 14 grader och är värst under varma, torra vårar. Plantan är mest sårbar mellan grodd och första riktiga bladparet, och därför får det du sår direkt mest stryk: rädisa, kålrot, majrova, salladskål och ruccola. Hjälpen är att få plantorna att växa fort, med tidig sådd, lucker jord och jämn vattning, för lopporna avskyr fukt. Träaska på bladen kan hjälpa. Nät eller fiberduk fungerar om du lägger det direkt vid sådd och inte haft kål på platsen året innan, annars stänger du in lopporna tillsammans med plantorna.

Kål är tvåårig och pollineras av insekter, så frösparande är ett projekt för den envisa. Men det är arten som styr vem som korsar sig med vem, inte påsens namn. Alla tio typerna av Brassica oleracea korsar sig fritt, så vitkål och grönkål som blommar samtidigt ger oväntade barn. Majrova, pak choi, salladskål och mizuna är Brassica rapa och korsar sig med varandra och med ogräset åkerkål. Kålroten är Brassica napus och står för sig själv. Hon korsar sig lätt med raps, som odlas i stora arealer, och bara undantagsvis med de andra. Räkna med ungefär en kilometer mellan sorter av samma art, hälften med buskage emellan eller under insektsnät, och spara frö från många plantor så att sorten inte blir inavlad.